Risk för politikens utveckling mot katastrof

Den representativa demokratins brister lämnar fältet öppet för politiker och experter att ägna sig åt mer eller mindre hycklande sifferexercis i syfte att locka opinioner och på så sätt hålla sig kvar vid makten. Med maktpositioner följer även förmåner och privilegier, som också når ut till ledningsskikten inom förvaltning, statliga och privata företag. De fritt fallande ekonomierna i södra Europa visar att inte bara den gemensamma europeiska valutan är på väg att kraschlanda utan även den politiska kulturen inom EU. Frågan är bara när krisen når de nordiska länderna - eller är den redan här?

Ansvaret för utvecklingen mot katastrof vilar på politikerna och deras experter, och de är beroende av varandra som siamesiska tvillingar. Det går heller inte att utkräva något verkligt ansvar annat än via valsedeln - en klen tröst för pensionären som för dagen lever under existensminimum. Det måste till större krav på parlamentens beslutsunderlag, vilket i sin tur ställer högre krav på riksdagens och regeringskansliets experter. Från flera håll har t.ex framförts viktiga synpunkter på klimatforskningens metodologi och som måste tas på stort allvar - det har att göra med vetenskap i allmänhet och inte bara ifråga om meteorologi eller klimatforskning. Inte minst borde det även gälla den samhällsvetenskapliga forskningen. Det är på tiden att man hänvisar till själva grunden för vetenskaplig kunskap och att man betonar det väsentliga i att testa hypoteser och teorier innan man låter modellerna helt ta över. Beklagligtvis återkommer den här konflikten med det som Karl Popper kallade "The Logic of Scientific Dicovery" särskilt ofta i sammanhang, där mänsklig aktivitet finns med i bilden. Här är det lätt hänt att expertisen skenar iväg på ett sätt, som inte följer den gängse vetenskapliga arbetsmetoden. Därmed finns det även en risk att värderingar får en avgörande roll i valet av forskningsobjekt, teori och metoder - val som inte nödvändigtvis bidrar till att föra varken kunskap eller välfärd framåt.

Numeriska modeller

Utveckling av statistiska metoder och databehandling har bidragit till att göra numeriska beräkningsmodeller omhuldade inom såväl samhällsforskning som media. Journalister inom tidningar och TV har däremot inte den kunskap som krävs för att genomföra en kritisk granskning av ekonomiska och poliska beslut, som på ett avgörande sätt påverkar hela samhället. För den enskilda individen har ju politiska beslut en avgörande betydelse för inkomst och välfärd. Media frossar i stället gärna i övertygande sifferdata som skapar rubriker på motsvarande sätt som det politiska etablissemanget lockas av statistikens opinionsbidande effekter. Teknologiska framsteg har dessutom gjort numeriska metoder flitigt använda inom alla offenliga verksamheter. Numerisk integration kan också vara ett mycket användbart verktyg om man kan förlita sig på den kunskap som finns tillgänglig för tillfället. Men inom ämnen som nationalekonomi liksom andra samhällsvetenskaper är den befintliga kunskapen inte tillräcklig. För snart 10 år sedan betonade Urban Bäckström att kunskapsbristen i flera avseenden försvårar ekonomiska prognoser. Svårigheterna har upprepats i både föreläsningar och flera av Riksbankens återkommande rapporter: Det kan t.ex ifrågasättas om det föreligger något samband mellan penningmängd och inflation; bristande kunskap om störningar som kan inträffa och som kan ge upphov till stigande eller fallande inflationstakt och hur olika störningar sprider sig genom ekonomin; substitutionsbenägenheten har inte kunnat beläggas på aggregerad nivå; osäkerhet om hushållens tidspreferens, dvs. deras värdering av konsumtion idag i förhållande till framtiden...Exempel på osäkerheter kan mångfaldigas.

Farliga självsvängningar

Trots alla dessa svårigheter med numeriska beräkningar vill ändå det styrande etablissemanget få folket invaggade i föreställningen om att - för att parafrasera goraklet - "debatten om ekonomisk och politisk demokrati är redan avgjord": det som återstår är bara små skärmytslingar och marginella finjusteringar. Ideologierna är döda och politikerna behöver bara administrera och förvalta ett fullt fungerande system! Det blir också allt svårare att skilja mellan en politiker och en expert då de inte sällan har en likartad akademisk utbildning. Kända politiker blir inte sällan anlitade som en slags "låtsasexperter" och extra reklampelare/skyltdockor inom näringslivet. Andra avdankade politiker och politiskt tillsatta tjänstemän/tjänstekvinnor blir tilldelade en post som vd i Systembolaget eller generaldirektör för något udda statligt verk med rejält tilltagna pensionsförmåner. Utvecklingen i flera europeiska länder kan till slut underminera förtroendet för de politiska systemen. Effekterna av dåligt skötta offentliga finanser - som vi sett i t.ex Grekland, flera europeiska länder brottas med samma ekonomiska och politiska problematik - men därutöver väl tilltagna skattefinansierade löne- och pensionssystem för politiker, ämbetsmän etc kan riskera att systemen hamnar i katastrofala självsvängningar med kraftiga ränterusningar, som i bästa fall efter en viss tid faller pladask tillbaka till under 1 procent. I sämsta fall - som i Grekland - rusar räntan förmodligen mot ännu högre höjder. (Bilden nertill exemplifierar räntans svängningar i förhållande till 4-procentsnivån, som är det närmaste man kan komma den "naturliga" räntan. Länder som Grekland eller Spanien kan inte reglera sin egen styrränta och fastnar därför i de farliga självsvängningar som uppträder mot den egna "naturliga" räntan. På bilden exemplifierat med fallet under nollinjen, medan somliga inkomster och inflationen redan rusat genom taket.) Liksom väderspåmän anstränger sig politiker med sina respektive vapendragare att sia om den ekonomiska utvecklingen utan att egentligen känna till de naturliga variationerna i ekonomiska system. När dåliga tider hotar blir därför också politikerna mycket bekymrade och skapar nya valplattformar för att undvika kommande valförluster.

 

Svårt skapa bra prognoser

En regering som inte förmår inse eller erkänna sina misstag kan ju alltid hoppas på att temporärt goda siffror i den framtida statistiken skall räta upp problemen på sikt. Det hör ju till den politiska vardagen att användningen av statistik skall avse att framhäva en förnuftsmässig grund för beslut. I Sverige har Riksbanken inte heller någon lätt uppgift. Centralbankens prognoser för styrräntan och inflationen är under vissa konjunkturfaser lika förfärliga exempel på brister, som Urban Bäckström påtalade för snart tio år sedan. I september 2008, till exempel, snickrade Riksbanken ihop ett beslut som höjde reporäntan till otroliga 4,75 procent när den värsta lågkonjunkturen på länge redan var ett faktum. Man kan ju fråga sig om resultatet kunde ha blivit sämre 2009 utan ingripande från Riksbanken under hela 2000-talet? På vilket sätt kan ansvar utkrävas när det sker fullständigt otroliga förluster för samhället - kanske i samma storleksordning - som AP-fondernas verksamhet, dvs hundratals miljarder! Sitter samma ekonomer och politiker tillräckligt länge och vaskar fram rapporter med samma vaskpanneteknik och försöker upptäcka guldkornen i statistiken så är AB Sverige&Co illa ute, för att inte tala om de riktigt illa åtgångna länderna i Europa.

Inflationsmålet inte uppfyllt

Inflationsmålet är två procent, men det har ju visat sig att inflationen snarare har legat närmare 1.3 procent sedan 1996. Dvs Riksbanken har valt att sikta under målet istället för att försöka träffa målet. Det är ju en känd sak att inflationen kan variera 1 procent åt vardera hållet och att alltid träffa målet är ju om inte omöjligt så dock osannolikt, men en så pass stor avvikelse som till 1,3 procent under en längre tid får väl ändå anses vara en medveten strategi från direktionen. Kritiken har inte heller saknats. Men vad betyder detta medvetna skjutande under 2-procentsmålet? Om man bara ritar upp linjerna för målet och det faktiska resultatet så erhåller man räta linjer enligt nedanstående diagram. (Den röda linjen är bara en enkel uppskattning med en diffekvation år för år efter KPI utan några andra numeriska beräkningar.) Vi ser tydligt att det har uppstått ett ordentligt gap mellan målet och faktiskt utfall. Fortsätter trenden så kommer man att nå målet för 2011 om ca tio år! Man skall då heller inte glömma bort att 2-procentsmålet skulle ha medfört ett väsentligt högre antal arbetade timmar per år, och slår man ut det för hela perioden så rör det sig om flera tiotusentals missade arbeten varje år.

Riksbankens missar har ju kritiserats flera gånger sedan 2008, och det är tydligen enkelt att gömma sig bakom regelboken för inflationsmålet. Ser man till de långsiktiga konsekvenserna framgår det ju tydligt vilken skadlig effekt det är för samhällsekonomin att rikta siktet under i stället för något ovanför målet eller åtminstone försöka träffa målet. Det här har också i väsentlig grad att göra med tidsperspektivet för prognoserna, och med tämligen enkla diffekvationer skulle man kunna ersätta prognosavdelningen på riksbanken och därmed spara en massa miljoner åt svenska folket.

Avslutningsvis några väl valda ord av Bertrand Russel, som för snart hundra år sedan kallade liknande problem som här ovan berörts för den representativa demokratins brister: 'inom politiken drivs man av en känsla av egen betydenhet, som är oskiljaktig från framgången i en kamp om offentligt erkännande. Där finns en nästan oundviklig vana att hyckla, en cynisk stämning och känsla av att ingen kan behålla sin ställning utan bedrägeri'.